Det är attityden som avgör – tankar om distansutbildningar

Det finns många positiva sidor med distansutbildningar, webbinarier och andra evenemang som ordnas på webben. Det är möjligt för både deltagare och utbildare att delta från olika håll i Finland (eller till och med från olika håll i världen), något som har medfört helt nya möjligheter. I Palkeet har man sedan länge utnyttjat möjligheten till olika slags distansevenemang, och även i år har det ordnats flera intressanta evenemang av såväl organisationens interna som externa arrangörer. Det har varit enklare att delta i olika tillställningar när det enda som krävs är att ta fram hörlurar och göra det bekvämt för sig på hemsoffan... alltså vid arbetsstationen.

Vid sidan om nya möjligheter har distansutbildningarna emellertid också medfört nya slags utmaningar för såväl utbildaren som deltagaren. Utbildaren kan bli bemött av en grupp ansiktslösa cirklar med initialer som gömmer sig bakom tystnadens mur, och det kan vara oklart hur många deltagare i själva verket finns på plats. Utbildaren blir tvungen att kämpa för deltagarnas uppmärksamhet och övervinna e-postmeddelanden, barn, husdjur, sociala medier och andra saker som kan försämra deltagarnas koncentrationsförmåga.

Det krävs mer av deltagarna också. Det är svårare att sätta sig in i rätt sinnesstämning om man sitter ensam hemma än om man sitter i ett fysiskt rum tillsammans med andra. Att upprätthålla intresse och motivation och säga nej till utvändiga frestelser under evenemanget förutsätter stark självdisciplin. Utbildarens långa monologer och pinsamma fem minuter långa stunder av tystnad efter att utbildaren ställt en fråga främjar definitivt inte koncentrationen.

Kanske den värsta erfarenheten jag har av distansutbildning var en tillställning vid ett universitet där utbildaren uppenbarligen inte hade offrat en stund för att modifiera sitt utbildningssätt eller sina -material när all verksamhet övergick från auditorierna till webben. Även om det bara handlade om en tillställning på en och en halv timme, började ögonlocken kännas tunga redan efter den första halvtimmen. Lyssnarna erbjöds inga möjligheter att delta, kamerorna och mikrofonerna slogs aldrig på, och det tog pinsamt stora mängder tid för utbildaren att surfa mellan olika filer, system och medier. Min varmaste medkänsla till utbildaren – garanterat var situationen inte särskilt lätt eller behaglig för hen heller.

Lyckligtvis var den här utbildningen åtminstone enligt min erfarenhet dock ett undantag, eftersom majoriteten av de distansevenemang jag har deltagit i har varit rätt fruktbara. Också i Palkeets distansutbildningar har det funnits deltagare från olika kontor och team från överallt i Finland vilket har främjat tillhörigheten och nätverksbildningen. Särskilt så här som en nyanställd kan man säga att distansevenemangen också har en viktig roll i hur man lär känna sina kollegor.

Vad har dessa lyckade utbildningar då gemensamt? Om man bara fick påpeka en faktor så skulle det nog vara variation. Man har fördomsfritt vågat utnyttja de tillgängliga verktygen genom att exempelvis dela in deltagare i mindre grupper, skapa enkäter och lägga till videor och annat visuellt material i presentationer.

Utöver att man har börjat utnyttja nya möjligheter har man också vågat bli av med gammalt, det vill säga bekanta och trygga metoder som har använts vid fysiska utbildningar, men som inte fungerar när man arbetar på distans. Å andra sidan har man också vågat avstå från vissa nyheter och välja de verktyg som bäst passar utbildarens eget tema och stil. Det är viktigt att kunna anpassa sina egna verksamhetssätt efter den föränderliga situationen och välkomna nya möjligheter med ett öppet sinne.